Idag vet jag inte riktigt var jag ska börja. Det är så omänskligt mycket som snurrar i huvudet just nu. Min äldste son har det tufft och jag vet inte riktigt hur jag ska hjälpa honom. En gång i tiden trodde jag nog att med varje barn följer en manual. Eller åtminstone att man som mamma alltid vet bäst per automatik. Nu vet jag att det inte är så. Jag vet nämligen inte vad som är bäst för honom utan bara att jag vill det bästa för honom och för mina andra barn. Jag vet också att det finns många som är i samma situation, men jag känner mig ändå så ensam och liten. Att vara mamma till ett barn med särskilda behov är att som att åka berg- och dalbana hela tiden. Det går aldrig att förutspå hur dagen ska bli. Ena dagen flyter allting på som vanligt medan dagen därpå enbart bjuder på snubbeltråd. Om man ska se det positivt så är det en spännande tillvaro, men det hade varit så skönt om det bara flöt på lite oftare i alla fall.
Just nu snurrar tankarna kring hans skolgångs vara eller icke vara. Dvs ska han gå kvar i vanlig skola eller ska vi hitta ett alternativ som passar honom? Det låter enkelt när man skriver det så här. Det är väl klart att han ska gå på en anpassad skola! Eller? Hur länge är det värt att låta honom kämpa för att han ska klara sig i en vanlig skola? Jag vet inte. Är det bara min egoism som gör att jag vill låta honom gå kvar? Allting har ställts till sin spets nu eftersom hans enda vän kommer flytta en bra bit härifrån och då finns det inte längre samma hållpunkt att pressa honom.
Ikväll tog det tre timmar av ilska, frustration och tårar för att engelskaläxan skulle göras. Efter ett sånt pass finns det inte mycket kvar av mig. Engelska är han för övrigt väldigt bra på så då kan ni ju tänka er när det är ett ämne han inte tycker om... Andra dagar görs läxan på en halvtimme och med ett leende. Men när har man nått gränsen? Och hur kan jag kompensera den tiden jag tar från de andra barnen? Jag vet inte.
Jag är lyckligt lottad som har en bra man och goda vänner och goda systrar. Utan er vet jag inte hur det skulle gå. Min ena syster brukar säga att man får de barn man orkar med eller klarar av. Det är skönt att tänka så när tålamodet tryter för då vet jag ju att jag orkar lite till:)
En vän till mig vågar ta upp de här sakerna och "provocerar" mig och det betyder väldigt mycket för det är inte många som kan eller vill det. Hon ger mig dessutom sin sida av saken utifrån sin pedagogiska utbildning och erfarenhet. En sida som jag inte ser annars...
Det svåraste att bemöta är nog de som inte vill se att han är annorlunda. "Inte har väl han några problem..." Eller: "Så där är väl alla pojkar i den åldern..." Om jag fick en tia varje gång så hade jag varit rik nu;) Varför är det så svårt att ta in att någon är annorlunda? Det är inte fel att vara annorlunda, det är berikande för oss andra!
Det blev en rörig blogg idag, men mitt huvud är rörigt just nu.
Må väl vänner!
torsdag 8 september 2011
fredag 2 september 2011
Musik ska byggas utav glädje!
Förra helgen var jag i Halmstad och spelade på Fyrverkerifestivalen som är ett årligen återkommande arrangemang. Jag hade halkat in på ett bananskal som vikarie i Aneby Symphonic Band i samarbete med Höglandskåren från Nässjö. Den typen av spelningar är det roligaste som finns! Jo tänk er själva... Noterna kommer på posten och lockar mig till att öva och bli bättre. Sen åker jag iväg till en av mina närmaste vänner (som råkar dirigera ASB) för en repdag med fantastiskt trevliga människor. Dessutom får jag träffa alla nya bekantskaper igen bara en vecka senare då vi faktiskt ska konsertera tillsammans.
Halmstadhelgen inleddes med en kyrkokonsert som gick strålande. Det går inte riktigt att beskriva för den oinvigde, men jag ska åtminstone ge det en chans. Ibland infinner sig nämligen magiska ögonblick i musikens värld. Då känns det som om världen har stannat utanför och det finns bara här och nu. De stunderna brukar vara ganska korta, men just i fredags stannade vi kvar i den förtrollade bubblan hela konserten igenom. Den känslan ger mer energi än två veckor på spa:) Gick det att förstå lite av det?Hoppas det! Som om det inte vore nog skulle vi övernatta i eftersom morgondagen skulle bjuda på ännu mer musikaliska äventyr. Vi bodde fyra tjejer i en liten stuga och det var längesen jag kände mig så fullkomligt avslappnad och skrattade så gott och så länge. Vi hade alla träffats tidigare i olika musikkonstellationer vilket blev ett av samtalsämnena under kvällen. Jag har funderat många gånger på vad jag skulle gjort om jag inte haft musiken i mitt liv. Jag har ingen aning! Visserligen finns det fler hobbies som jag pysslar med men musiken är mitt liv! Det är en livsstil:)
Utan musiken hade jag inte träffat alla goa vänner (inte minst min man...), inte fått uppleva de magiska stunderna och troligen inte haft något liv att prata om. De flesta resor jag har gjort har varit musikresor, i stort sett alla vänner han någon anknytning till musik, så vad skulle jag gjort? Nä, jag vet verkligen inte. Det enda jag vet är att jag hade inte varit jag om inte musiken kommit in i mitt liv. Nu har mina barn också börjat spela och jag hoppas så innerligt att de fortsätter med det för jag om någon vet hur mycket det ger.
En gång i tiden ville jag bli musiklärare men lagom till det var dax att söka så backade jag ur. Kanske var det nerverna, men största anledningen var nog ändå att jag redan då kände ganska många i yrket och det jag hörde från de flesta var att de inte hann spela själva. Det avgjorde mitt beslut och det har jag aldrig ångrat:)
Igår skickade jag in anmälan till Nationsorkestern. Det är en blåsorkesterkurs som den här gången kommer hållas på Åland och som känns lite extra i hjärtat att söka till. Minns ni Anna? Min vän som jag berättade om i måndags. Hon var en av initiativtagarna till Nationsorkestern för ett par år sedan och det känns fantastiskt roligt att den lever kvar trots att Anna inte längre är hos oss. Anna hade finskt blod i kroppen och med tanke på kursens plats och hennes hennes engagemang i kursen så är cirkeln sluten:) Nu kan jag bara hålla tummarna att jag kommer med för då väntar ännu en enerikick i musikens värld tillsammans med gamla och nya vänner!
Må väl vänner!
Halmstadhelgen inleddes med en kyrkokonsert som gick strålande. Det går inte riktigt att beskriva för den oinvigde, men jag ska åtminstone ge det en chans. Ibland infinner sig nämligen magiska ögonblick i musikens värld. Då känns det som om världen har stannat utanför och det finns bara här och nu. De stunderna brukar vara ganska korta, men just i fredags stannade vi kvar i den förtrollade bubblan hela konserten igenom. Den känslan ger mer energi än två veckor på spa:) Gick det att förstå lite av det?Hoppas det! Som om det inte vore nog skulle vi övernatta i eftersom morgondagen skulle bjuda på ännu mer musikaliska äventyr. Vi bodde fyra tjejer i en liten stuga och det var längesen jag kände mig så fullkomligt avslappnad och skrattade så gott och så länge. Vi hade alla träffats tidigare i olika musikkonstellationer vilket blev ett av samtalsämnena under kvällen. Jag har funderat många gånger på vad jag skulle gjort om jag inte haft musiken i mitt liv. Jag har ingen aning! Visserligen finns det fler hobbies som jag pysslar med men musiken är mitt liv! Det är en livsstil:)
Utan musiken hade jag inte träffat alla goa vänner (inte minst min man...), inte fått uppleva de magiska stunderna och troligen inte haft något liv att prata om. De flesta resor jag har gjort har varit musikresor, i stort sett alla vänner han någon anknytning till musik, så vad skulle jag gjort? Nä, jag vet verkligen inte. Det enda jag vet är att jag hade inte varit jag om inte musiken kommit in i mitt liv. Nu har mina barn också börjat spela och jag hoppas så innerligt att de fortsätter med det för jag om någon vet hur mycket det ger.
En gång i tiden ville jag bli musiklärare men lagom till det var dax att söka så backade jag ur. Kanske var det nerverna, men största anledningen var nog ändå att jag redan då kände ganska många i yrket och det jag hörde från de flesta var att de inte hann spela själva. Det avgjorde mitt beslut och det har jag aldrig ångrat:)
Igår skickade jag in anmälan till Nationsorkestern. Det är en blåsorkesterkurs som den här gången kommer hållas på Åland och som känns lite extra i hjärtat att söka till. Minns ni Anna? Min vän som jag berättade om i måndags. Hon var en av initiativtagarna till Nationsorkestern för ett par år sedan och det känns fantastiskt roligt att den lever kvar trots att Anna inte längre är hos oss. Anna hade finskt blod i kroppen och med tanke på kursens plats och hennes hennes engagemang i kursen så är cirkeln sluten:) Nu kan jag bara hålla tummarna att jag kommer med för då väntar ännu en enerikick i musikens värld tillsammans med gamla och nya vänner!
Må väl vänner!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)