Tid läker alla sår - eller?

Ett av de mest relativa begreppen måste väl ändå vara tid. Den lär rulla på i samma hastighet dygnet runt sägs det, men det känns ju aldrig så:) Häromdagen fick jag mig en avhyvling av min son just kring ämnet tid. De hade börjat skolan just den dagen och jag satt med nya schemat framför mig och bestämde mig för att skoja till det lite. Sonen står och koncentrerar sig på att plocka fram fika då jag säger: Nämen titta, ska ni gå enda till tre på dagarna nu? Victor: Jaha, då är det väl så. Jag: Nä, jag läste ju fel. Ni slutar halv fyra. Victor: Jaså, jaha, då så... Då blev jag lite full i skratt och talade om att jag bara skojade varpå Victor vänder sig om, ger mig onda ögat och säger barskt: Tid! Det skojar man inte om! Nu hör det ju till saken att ett av hans problemområden är just tidsuppfattning. Han kan sitta och greja med något intressant i ett par timmar och tro att det gått tio minuter och tvärtom också (om det är något tråkigt...). Men visst är tiden relativ egentligen? Det är nog bara vi som tror att den är konstant. Eller var det tvärtom? Så vem har då rätt angående hur fort tiden går? Förmodligen ingen:)
Tid läker alla sår heter det så fint. Kanske är det just för att tiden är relativ som det tar olika lång tid för människor att gå vidare efter till exempel en sorg. Visst läker såret, men det finns alltid ett ärr kvar som påminner oss om vad vi gått igenom i livet och vilka vi mist på vägen.
Idag är det precis ett år sedan jag förlorade en god vän och det går fortfarande inte en dag utan att jag tänker på henne. Hon var ung och hade hela livet framför sig, men hon orkade inte längre. Det kommer jag förhoppningsvis aldrig förstå, för den dagen man har full förståelse för ett sånt beslut, då tror att att man själv står i begrepp att avsluta. Annars kan man omöjligt förstå. Idag tänker jag så klart extra mycket på det som hände och för att återkomma till tiden så känns det ibland som om det gått mycket mer en ett år, samtidigt som det hade kunnat vara förra veckan. Jag känner att hon tittar till oss väldigt ofta och det är jag så glad för. Då finns hon ju ändå hos oss. Önskar bara att vi kunde prata och kramas när vi ses. Just idag när tårarna rinner hade jag behövt lite tillsyn från henne så vi får väl se...
Jag vet att du har det fint där du är och att dina sår har läkt, men jag är egoistisk och önskar i alla fall att du vore hos oss. Jag vet också att väldigt många önskar detsamma. Saknar dig så min vän!

Må väl vänner!

Lurendrägeri

Häromdagen fick jag lära mig ett nytt ord när jag tittade på nyheterna. Det handlade om alla dessa spel man kan ladda ner gratis, men där det sen kostar pengar att utföra vissa saker eller för att få nya figurer etc. Då intervjuades en man som tyckte det var lurendrägeri;) Men är det verkligen det? Jag kan absolut hålla med om att det är ett fult sätt att bedriva affärer, men jag tycker samtidigt att vi har ett egenansvar att verkligen ta reda på vad som gäller. Kanske har mina tre år på Käftis i Malmö satt sina spår mer än yrkesmässigt. Där utövas PBL som bygger på att man själv tar reda på fakta, men samtidigt arbetar tillsammans i grupp för att lösa problemen. Ponera att det såg ut så i samhället... Alla hade ett egenansvar, men samtidigt ett ansvar för samhället. Känns som en skön mix. Nä, givetvis finns det inget system eller samhälle som fungerar fullt ut där man har en enda inriktning. Det säger sig självt eftersom vi är så olika varandra, men medge i alla fall att det är en skön tanke:)
Allmänt sett tycker jag att det är fler och fler som inte anser sig skyldiga att själva ta reda på fakta. Vi som är föräldrar har tydligen inte heller lika stort ansvar längre. Eller? Hur ofta hör vi inte att det var skolans fel? Eller förskolepersonalens?Det verkar ofta vara någon annans fel. De har ju ansvar för våra barn den tid de är där,  men vi har ansvar dygnet runt från den sekund de föds tills de blir arton. I praktiken blir det oftast ännu längre än så...
För att återgå till frågan kring ansvar och "gratis" spel så tycker jag inte längre att vi har riktigt rätt att bli förvånade. Det har hänt så många gånger nu att jag har svårt att tro att det undgått någon.  Det finns sätt att kontrollera det på och framförallt ska vi prata med våra barn. De är oftast mer medvetna och kloka än vi tror.
Ta mer egenansvar och hjälp varandra så kanske vi inte blir indragna i fler lurendrägerier:)

Må väl vänner!

Mia

Käraste bröder, systrar och vänner!

Borde det inte vara den enklaste sak i världen att vara sig själv med nära och kära? Att acceptera varandra precis så som vi är. Tyvärr är det inte alltid så. Det har varit mycket turbolens runt omkring min familj det senaste året, eller snarare i ett och ett halvt år, och jag funderar mycket på varför just familjerelationer är de svåraste. Jag tror att en del av sanningen är att det är just familjen som kan såra mest av alla. Vi har en bild av hur det ska vara i en familj men när den inte stämmer blir det i sig en liten besvikelse. I en fungerande familj ska man väl kunna lita på varandra och känna att man hör hemma där. Jag är inte längre hemma i min familj och vet inte riktigt hur jag ska tackla det. När världen rasar runt omkring, så som den gjorde för mig förra året, är det familjen som borde stå bakom och knuffa mig frammåt och uppåt igen. Så var det också. Men samtidigt var det familjen som faktiskt slog undan benen på mig. Mina föräldrar som borde ha varit den största tryggheten när det stormade i mitt liv var snarare en del av anledningen. Jag hoppas innerligt att mina barn aldrig behöver känna på det viset för det är ett svek som visade sig vara svårare än jag trodde att komma över. Vi har kommit en liten bit på väg nu men ännu vågar jag inte lita på relationen, vilket gör att jag inte är avslappnad och mig själv när vi ses. Alltså är jag inte "hemma". Nu när det äntligen har lugnat ner sig lite börjar det om igen. Det handlar inte alls om mig den här gången så jag skulle bara kunna ställa mig utanför och titta på, men självklart påverkas jag också. Hur vi än vänder och vrider på allting, och kanske hävdar motsatsen, så påverkas vi av allt som händer i våra familjer. Det är inte bara att stänga av... Däremot har jag bestämt mig för att jag inte kan påverka den här gången. Jag kan bara lyssna, hoppas och hålla tummarna.

Jag är så glad att jag nu har en egen liten familj som jag är med och bygger upp tillsammans med min man och mina barn. Grundstommen är kärlek, trygghet och ärlighet. Det är åtminstone vad jag hoppas och tror att de får med sig ut i livet. Livet är inte rosenskimrande i min egen familj hela tiden, för det är inte det det handlar om. Den familj som aldrig har meningsskiljaktigheter har antingen mycket som lurar under ytan eller personer som inte har egna viljor och starka personligheter. Självklart bråkar vi, men vi vet precis var vi har varandra och att vi kan lita på varandras stöd i alla lägen. Det, mina vänner, är en stark och underbar familj. Precis som en familj ska vara enligt mig.

Må väl mina vänner och min kära familj!

Stjärnor, nötkreatur och vänner!

Igår kväll satt vi och pratade om allt möjligt och omöjligt. Det roliga är när man halkar in på sidospår som man sen inte har en aning om hur man kom dit:) Av någon anledning diskuterarde vi just nötekreatur och frågan om varför det heter just så kom upp. Vi hade ingen aning, alltså tog vi reda på det och passade även på att förkovra oss i ämnet. Nu har vi uppfriskat minnet på vad som är skillnaden på en tjur och en oxe, vad en stut är och en massa andra kul information:) Japp! Vi är stadsmänniskor...
Sökningarna kring oxar gjorde att vi landade på stjärntecknet Oxen, vilket i sig förde oss in på en annan bana. Ni ser, det är kul att följa trådarna ibland:) Nåja, stjärntecken är inte min grej och jag hävdar bestämt att våra personligheter och egenskaper inte påverkas av när vi föds utan snarare av en massa andra faktorer. Trots det började vi läsa om våra tecken och de egenskaper vi sägs ha pga av dem. Hör och häpna! Jag måste ju säga att det var förvånansvärt mycket som stämde. Hur ska jag nu tolka det då? Jag tror ju inte på det, men... Kan det ligga något i det i alla fall? Det lär vi väl aldrig få reda på. Det stämde bra på de flesta  vi läste om, men inte på min make. Ha! Tänkte jag då, visste väl att det var humbug. Han är Skytt, men ligger ganska nära gränsen till Stenbocken. Det visade sig att han var precis mitt emellan dessa två och min förvirring ökade igen. Ja ja, det var en kul diskussion åtminstone och jag måste nog tyvärr erkänna att jag nu har övergått från astrologisk ateist till nyfiken stjärnskådare:)
Vi har haft besök några dagar av en kär vän, vilket fått mig att fundera lite på just vänskap. Vad är det som gör att vi bara "klickar" med vissa människor? Om man har ett stort intresse gemensamt med någon så underlättar det så klart, men det är ju långt ifrån någon garanti att man kan umgås för det. Man kan lika gärna bli väldigt god vän med någon som man kanske inte delar intresse med. Jag tänker att det handlar mycket om vilka värderingar man har i livet och hur man ser på andra människor. Vissa människor korsar ens väg på de mest förunderliga sätt och kan sätta djupa spår i en på väldigt kort tid. Det tycker jag är spännande för just de personerna har man alltid med sig på något sätt. Min väninna som var här i veckan är ett sånt exempel. Vi träffades av en slump på en kurs 1998 och sen dess har vi hållt kontakten. Det är i sig inte så speciellt, men däremot ses och hörs vi av väldigt sällan. Trots det är hon en av mina nämaste vänner och allt känns som vanligt även om det gått ett år sen vi sågs senast. Jag är lyckligt lottad som har flera vänninor som satt djupa spår i mig och som alltid finns hos mig var jag än är och hur jag än mår. Utan er skulle jag inte vara jag!
Må väl alla goda vänner, stjärnor och nötkreatur! :)

Ensamhet

Ensamhet är ett märkligt ord egentligen eftersom det kan vara två ytterligheter i ett och samma uttryck. Jag reflekterade över det igår. De stora barnen är hos sin pappa denna helgen och Micke tog med sig lilleman in till Lund för lite far-och son-mys. Alltså var jag ensam hemma ett par timmar och de kändes som en enorm lyx. Ja, men tänk er själva... Med tre barn som är i helt olika åldrar och som dessutom har olika behov blir det inte mycket ensamtid. Framförallt inte ensamtid i hemmet.
Men den andra ytterligheten då? Jo, det gäller ju så klart den ensamhet som inte är självvald. Lika lyxig som ensamheten är, lika tung kan den också vara. Man måste inte vara utan ett socialt liv och utslängd i mörkret för att vara väldigt ensam. Nä, jag tycker att handlar om hur man upplever sin ensamhet. Imorgon åker Micke till Karlskrona igen. Hans semester är slut för den här gången och då är han borta måndag till torsdag. Ensamt? Japp:( Nu tänker någon att jag har ju barnen! Det har jag ju så klart, men det är just det som är så konstigt med just ensamheten. Jag kände mig inte ensam igår när ingen annan var hemma, men imorgon när Micke har åkt vet jag att jag är ensam även om jag har mina barn hos mig.
Jag hade en gång en kär vän som jag tror kände sig ensam trots att hon hade väldigt många vänner runt sig. Det var nog bara hon själv som inte förstod hur många som stod bakom henne. Lika många förstod inte heller hur ensam och sorgsen hon faktiskt kände sig. Än idag har jag svårt att förstå vad vi kunde ha gjort annorlunda för henne. Förmodligen ingenting. Det är just det som ibland skrämmer mig. Att just ensamhet är så svår att rå på när den inte längre är önskad.
Medan jag sitter och skriver har jag en sovande bebis i famnen och ensamheten känns just nu väldigt avlägsen.Visst har väl ensamheten många egenskaper?

Må väl vänner!

En händelserik dag

Dagen började ganska lugnt eftersom jag fick lite sovmorgon och kunde morna mig alldeles i min egen takt, men ack så fort lugnet kan dra bort ibland. Plötsligt hördes ett skri från nedervåningen och min dotter hade verkligen panik i rösten när hon skrek: KOM!!! Jag kastar mig givetvis ur sängen och ner för trappan. Då visade det sig att lillen hade trillat ner från soffan (på en mjuk matta som tur är...) och dottern blev förstås väldigt rädd. Barnen hämtade sig efter bara en liten minut, men jag hälsade på en dörrkarm med min lilltå på vägen ner till kalabaliken. Ja, så där liten vet jag ju inte om den är längre. Den har dock väldigt vackra färgskiftningar och jag gillar ju färg. Gärna mycket färg i starka och klara nyanser, men det är klart... det hade varit roligare att välja själv vilken färg tårna ska ha. Jag menar så att de matchar kläderna;)
Det är ju ändå världsliga saker som Karlsson säger. Tån kommer läka och om ett tag skrattar vi åt det.

Vi valde att åka till stranden för att koppla av hela familjen, men först skulle det inhandlas ett strandtält för lillens skull. Sagt och gjort och äntligen på stranden, men då visar det sig att tältet inte går att fästa i marken och eftersom vi bor i skåne... ja, då blåser det liksom hela tiden och idag lite alldeles extra. Alltså fick vi packa ner tältet igen och hoppas på att lilleman skulle somna i ligginsaten för där kunde han åtminstone vara i skugga. Tror ni att han tänkte sova? Nää. Nåja efter ett tag orkade han  inte kämpa emot längre och somnade:) Då tyckte jag det var lämpligt att vi andra skulle få i oss lite mat och plockade fram de smaskiga smörgåsarna. Vad händer då? Getingarna tycker också att vi har smaskiga smörgåsar. Till saken hör att min man och min äldste son är livrädda för de små stackarna. Ja ja, jag tycker väl inte om dem heller (getingarna alltså...) men försöker övertyga sonen om att ta det lugnt. Han svarar med att få panik och vägrar äta mer om han inte kan stå ute i vattnet och äta. Det är så härligt att koppla av på stranden!

Jag har ju lovat att inte försköna livet i min blogg. Bruten tå och getingpanik till trots hade vi en skön grillkväll med inslag av vattenkrig i trädgården. Men så gick något snett för äldste sonen. Han är högfungerande autist med allt vad det innebär. Vi förstår inte alltid vad som händer när allt plötsligt låser sig för honom. Det tuffa är att han inte heller förstår och då kan det ibland kännas hopplöst. Just ikväll var det extra svårt att hitta nyckeln till honom. Det tog en och en halv timma ninnan vi hade löst problemet tillsammans. Och det ska jag säga er, att se sitt barn vara helt förtvivlad utan att egentligen veta varför, är bland det svåraste som finns. Vi är alla helt slut och mörbultade i själen när en sån dust är över. Inte minst han själv. Mer om detta får vi ta en annan dag för nu ska jag och min stora lilltå natta oss=)

Må väl vänner!

Om mig...

Jag satt nyss och skrev en liten text om vem jag är och fick faktiskt en insikt själv. Den kanske inte är direkt revolutionerande men ganska skön när man tänker på den. Jag skrev att jag är en vanlig människa som för det mesta är glad, men det gäller bara om det inte har dröjt för länge mellan måltiderna=) Ni som känner mig vet att ni bör hålla ett visst avstånd eller åtminstone inte retas allt för mycket om jag inte har ätit. Insikten var att eftersom jag är så rädd om mina nära och kära kanske det är bäst att äta ganska ofta så att de jag håller av inte blir drabbade av häxan surtant Mia. Min övervikt har alltså ingenting att göra med mindre bra karaktär på godsaker! Så himla skönt att jag kom på det. Jag vill er bara väl helt enkelt=)
Facebook är mitt andra hem och jag älskar verkligen enkelheten i att hålla kontakt med gamla och nya vänner, men ibland tröttnar jag på alla försköningar av verkligheten och livet i allmänhet. Därför tänker jag att så ska det inte bli här på min blogg. Här får jag nämligen vara precis så som jag är egentligen. Ibland är livet toppen och alldeles... underbart... som Askungen skulle ha sagt. Men om man verkligen lever sitt liv fullt ut så har man också stunder då man undrar om det någonsin kommer ljusna igen. Jag må vara ung i mångas ögon men gammal i andras(hmmm...), men hur man än ser på det så har jag redan fått en del törnar i livet och har lärt mig att det alltid ordnar sig till slut! Det vet min goda väninna Linda att jag lever efter den tron;) Men det får ni veta mer om en annan dag:)

Må väl vänner!

Så hände det otroliga...

Jo då så att eh.... Jaså? Undrar ni vad det är som är så otroligt? Jo, att jag efter några veckors funderingar faktiskt har startat upp en blogg:) Det gjorde jag av ren nyfikenhet så nu får vi väl bara se vart det hela leder. Med den meningen avslöjade jag att det inte finns någon riktlinje för min blogg, men det är på sätt och vis så jag är. Nä, jag menar inte att jag irrar omkring helt förvirrad i livet (ingen kommentar på det tack...) men jag tycker om att ta livet som det kommer.
Jag fick ett gott skratt redan vid inloggningen förresten:) Efter att jag fyllt i namn etc så skulle jag klicka i kön och döm om min  förvåning när jag såg att det fanns tre alternativ! Man, kvinna och övrigt... Övrigt?! Vad innebär det? Hmm... tror inte jag forskar vidare på det ikväll men kul var det i alla fall.

Må väl vänner!