Idag vet jag inte riktigt var jag ska börja. Det är så omänskligt mycket som snurrar i huvudet just nu. Min äldste son har det tufft och jag vet inte riktigt hur jag ska hjälpa honom. En gång i tiden trodde jag nog att med varje barn följer en manual. Eller åtminstone att man som mamma alltid vet bäst per automatik. Nu vet jag att det inte är så. Jag vet nämligen inte vad som är bäst för honom utan bara att jag vill det bästa för honom och för mina andra barn. Jag vet också att det finns många som är i samma situation, men jag känner mig ändå så ensam och liten. Att vara mamma till ett barn med särskilda behov är att som att åka berg- och dalbana hela tiden. Det går aldrig att förutspå hur dagen ska bli. Ena dagen flyter allting på som vanligt medan dagen därpå enbart bjuder på snubbeltråd. Om man ska se det positivt så är det en spännande tillvaro, men det hade varit så skönt om det bara flöt på lite oftare i alla fall.
Just nu snurrar tankarna kring hans skolgångs vara eller icke vara. Dvs ska han gå kvar i vanlig skola eller ska vi hitta ett alternativ som passar honom? Det låter enkelt när man skriver det så här. Det är väl klart att han ska gå på en anpassad skola! Eller? Hur länge är det värt att låta honom kämpa för att han ska klara sig i en vanlig skola? Jag vet inte. Är det bara min egoism som gör att jag vill låta honom gå kvar? Allting har ställts till sin spets nu eftersom hans enda vän kommer flytta en bra bit härifrån och då finns det inte längre samma hållpunkt att pressa honom.
Ikväll tog det tre timmar av ilska, frustration och tårar för att engelskaläxan skulle göras. Efter ett sånt pass finns det inte mycket kvar av mig. Engelska är han för övrigt väldigt bra på så då kan ni ju tänka er när det är ett ämne han inte tycker om... Andra dagar görs läxan på en halvtimme och med ett leende. Men när har man nått gränsen? Och hur kan jag kompensera den tiden jag tar från de andra barnen? Jag vet inte.
Jag är lyckligt lottad som har en bra man och goda vänner och goda systrar. Utan er vet jag inte hur det skulle gå. Min ena syster brukar säga att man får de barn man orkar med eller klarar av. Det är skönt att tänka så när tålamodet tryter för då vet jag ju att jag orkar lite till:)
En vän till mig vågar ta upp de här sakerna och "provocerar" mig och det betyder väldigt mycket för det är inte många som kan eller vill det. Hon ger mig dessutom sin sida av saken utifrån sin pedagogiska utbildning och erfarenhet. En sida som jag inte ser annars...
Det svåraste att bemöta är nog de som inte vill se att han är annorlunda. "Inte har väl han några problem..." Eller: "Så där är väl alla pojkar i den åldern..." Om jag fick en tia varje gång så hade jag varit rik nu;) Varför är det så svårt att ta in att någon är annorlunda? Det är inte fel att vara annorlunda, det är berikande för oss andra!
Det blev en rörig blogg idag, men mitt huvud är rörigt just nu.
Må väl vänner!
En gammal klok dam sa också till mig en gång att man som förälder aldrig får sluta orka. Hur konstigt det än låter, för trött är man väldigt ofta som förälder och orolig om man duger och gör rätt, om man fattar rätt beslut, så har de orden också hjälpt mig i tunga stunder. Det är de tunga stunder som man både växer och krymper. Välj att växa :) Ett annat motto jag har haft när jag tvivlar på min förmåga är, att om mitt beslut är fattat för att jag tror att det är för mitt barns bästa, så är det bra nog. Hur det sen blir kan man aldrig veta. Men beslut fattade av kärlek och för sitt barns bästa kan aldrig vara fel. Puss min kära syster
SvaraRadera