Kärlek och sorg går hand i hand...

Idag vet jag inte riktigt var jag ska börja. Det är så omänskligt mycket som snurrar i huvudet just nu. Min äldste son har det tufft och jag vet inte riktigt hur jag ska hjälpa honom. En gång i tiden trodde jag nog att med varje barn följer en manual. Eller åtminstone att man som mamma alltid vet bäst per automatik. Nu vet jag att det inte är så. Jag vet nämligen inte vad som är bäst för honom utan bara att jag vill det bästa för honom och för mina andra barn. Jag vet också att det finns många som är i samma situation, men jag känner mig ändå så ensam och liten. Att vara mamma till ett barn med särskilda behov är att som att åka berg- och dalbana hela tiden. Det går aldrig att förutspå hur dagen ska bli. Ena dagen flyter allting på som vanligt medan dagen därpå enbart bjuder på snubbeltråd. Om man ska se det positivt så är det en spännande tillvaro, men det hade varit så skönt om det bara flöt på lite oftare i alla fall.
Just nu snurrar tankarna kring hans skolgångs vara eller icke vara. Dvs ska han gå kvar i vanlig skola eller ska vi hitta ett alternativ som passar honom?  Det låter enkelt när man skriver det så här. Det är väl klart att han ska gå på en anpassad skola! Eller? Hur länge är det värt att låta honom kämpa för att han ska klara sig i en vanlig skola? Jag vet inte. Är det bara min egoism som gör att jag vill låta honom gå kvar? Allting har ställts till sin spets nu eftersom hans enda vän kommer flytta en bra bit härifrån och då finns det inte längre samma hållpunkt att pressa honom.
Ikväll tog det tre timmar av ilska, frustration och tårar för att engelskaläxan skulle göras. Efter ett sånt pass finns det inte mycket kvar av mig. Engelska är han för övrigt väldigt bra på så då kan ni ju tänka er när det är ett ämne han inte tycker om... Andra dagar görs läxan på en halvtimme och med ett leende. Men när har man nått gränsen? Och hur kan jag kompensera den tiden jag tar från de andra barnen? Jag vet inte.
Jag är lyckligt lottad som har en bra man och goda vänner och goda systrar. Utan er vet jag inte hur det skulle gå. Min ena syster brukar säga att man får de barn man orkar med eller klarar av. Det är skönt att tänka så när tålamodet tryter för då vet jag ju att jag orkar lite till:)
En vän till mig vågar ta upp de här sakerna och "provocerar" mig och det betyder väldigt mycket för det är inte många som kan eller vill det. Hon ger mig dessutom sin sida av saken utifrån sin pedagogiska utbildning och erfarenhet. En sida som jag inte ser annars...
Det svåraste att bemöta är nog de som inte vill se att han är annorlunda. "Inte har väl han några problem..." Eller: "Så där är väl alla pojkar i den åldern..." Om jag fick en tia varje gång så hade jag varit rik nu;) Varför är det så svårt att ta in att någon är annorlunda? Det är inte fel att vara annorlunda, det är berikande för oss andra!
Det blev en rörig blogg idag, men mitt huvud är rörigt just nu.

Må väl vänner!

Musik ska byggas utav glädje!

Förra helgen var jag i Halmstad och spelade på Fyrverkerifestivalen som är ett årligen återkommande arrangemang. Jag hade halkat in på ett bananskal som vikarie i Aneby Symphonic Band i samarbete med Höglandskåren från Nässjö. Den typen av spelningar är det roligaste som finns! Jo tänk er själva... Noterna kommer på posten och lockar mig till att öva och bli bättre. Sen åker jag iväg till en av mina närmaste vänner (som råkar dirigera ASB) för en repdag med fantastiskt trevliga människor. Dessutom får jag träffa alla nya bekantskaper igen bara en vecka senare då vi faktiskt ska konsertera tillsammans.
Halmstadhelgen inleddes med en kyrkokonsert som gick strålande. Det går inte riktigt att beskriva för den oinvigde, men jag ska åtminstone ge det en chans. Ibland infinner sig nämligen magiska ögonblick i musikens värld. Då känns det som om världen har stannat utanför och det finns bara här och nu. De stunderna brukar vara ganska korta, men just i fredags stannade vi kvar i den förtrollade bubblan hela konserten igenom. Den känslan ger mer energi än två veckor på spa:) Gick det att förstå lite av det?Hoppas det! Som om det inte vore nog skulle vi övernatta i eftersom morgondagen skulle bjuda på ännu mer musikaliska äventyr. Vi bodde fyra tjejer i en liten stuga och det var längesen jag kände mig så fullkomligt avslappnad och skrattade så gott och så länge. Vi hade alla träffats tidigare i olika musikkonstellationer vilket blev ett av samtalsämnena under kvällen. Jag har funderat många gånger på vad jag skulle gjort om jag inte haft musiken i mitt liv. Jag har ingen aning! Visserligen finns det fler hobbies som jag pysslar med men musiken är mitt liv! Det är en livsstil:)
Utan musiken hade jag inte träffat alla goa vänner (inte minst min man...), inte fått uppleva de magiska stunderna och troligen inte haft något liv att prata om. De flesta resor jag har gjort har varit musikresor, i stort sett alla vänner han någon anknytning till musik, så vad skulle jag gjort? Nä, jag vet verkligen inte. Det enda jag vet är att jag hade inte varit jag om inte musiken kommit in i mitt liv. Nu har mina barn också börjat spela och jag hoppas så innerligt att de fortsätter med det för jag om någon vet hur mycket det ger.
En gång i tiden ville jag bli musiklärare men lagom till det var dax att söka så backade jag ur. Kanske var det nerverna, men största anledningen var nog ändå att jag redan då kände ganska många i yrket och det jag hörde från de flesta var att de inte hann spela själva. Det avgjorde mitt beslut och det har jag aldrig ångrat:)
Igår skickade jag in anmälan till Nationsorkestern. Det är en blåsorkesterkurs som den här gången kommer hållas på Åland och som känns lite extra i hjärtat att söka till. Minns ni Anna? Min vän som jag berättade om i måndags. Hon var en av initiativtagarna till Nationsorkestern för ett par år sedan och det känns fantastiskt roligt att den lever kvar trots att Anna inte längre är hos oss. Anna hade finskt blod i kroppen och med tanke på kursens plats och hennes hennes engagemang i kursen så är cirkeln sluten:) Nu kan jag bara hålla tummarna att jag kommer med för då väntar ännu en enerikick i musikens värld tillsammans med gamla och nya vänner!

Må väl vänner!

Tid läker alla sår - eller?

Ett av de mest relativa begreppen måste väl ändå vara tid. Den lär rulla på i samma hastighet dygnet runt sägs det, men det känns ju aldrig så:) Häromdagen fick jag mig en avhyvling av min son just kring ämnet tid. De hade börjat skolan just den dagen och jag satt med nya schemat framför mig och bestämde mig för att skoja till det lite. Sonen står och koncentrerar sig på att plocka fram fika då jag säger: Nämen titta, ska ni gå enda till tre på dagarna nu? Victor: Jaha, då är det väl så. Jag: Nä, jag läste ju fel. Ni slutar halv fyra. Victor: Jaså, jaha, då så... Då blev jag lite full i skratt och talade om att jag bara skojade varpå Victor vänder sig om, ger mig onda ögat och säger barskt: Tid! Det skojar man inte om! Nu hör det ju till saken att ett av hans problemområden är just tidsuppfattning. Han kan sitta och greja med något intressant i ett par timmar och tro att det gått tio minuter och tvärtom också (om det är något tråkigt...). Men visst är tiden relativ egentligen? Det är nog bara vi som tror att den är konstant. Eller var det tvärtom? Så vem har då rätt angående hur fort tiden går? Förmodligen ingen:)
Tid läker alla sår heter det så fint. Kanske är det just för att tiden är relativ som det tar olika lång tid för människor att gå vidare efter till exempel en sorg. Visst läker såret, men det finns alltid ett ärr kvar som påminner oss om vad vi gått igenom i livet och vilka vi mist på vägen.
Idag är det precis ett år sedan jag förlorade en god vän och det går fortfarande inte en dag utan att jag tänker på henne. Hon var ung och hade hela livet framför sig, men hon orkade inte längre. Det kommer jag förhoppningsvis aldrig förstå, för den dagen man har full förståelse för ett sånt beslut, då tror att att man själv står i begrepp att avsluta. Annars kan man omöjligt förstå. Idag tänker jag så klart extra mycket på det som hände och för att återkomma till tiden så känns det ibland som om det gått mycket mer en ett år, samtidigt som det hade kunnat vara förra veckan. Jag känner att hon tittar till oss väldigt ofta och det är jag så glad för. Då finns hon ju ändå hos oss. Önskar bara att vi kunde prata och kramas när vi ses. Just idag när tårarna rinner hade jag behövt lite tillsyn från henne så vi får väl se...
Jag vet att du har det fint där du är och att dina sår har läkt, men jag är egoistisk och önskar i alla fall att du vore hos oss. Jag vet också att väldigt många önskar detsamma. Saknar dig så min vän!

Må väl vänner!

Lurendrägeri

Häromdagen fick jag lära mig ett nytt ord när jag tittade på nyheterna. Det handlade om alla dessa spel man kan ladda ner gratis, men där det sen kostar pengar att utföra vissa saker eller för att få nya figurer etc. Då intervjuades en man som tyckte det var lurendrägeri;) Men är det verkligen det? Jag kan absolut hålla med om att det är ett fult sätt att bedriva affärer, men jag tycker samtidigt att vi har ett egenansvar att verkligen ta reda på vad som gäller. Kanske har mina tre år på Käftis i Malmö satt sina spår mer än yrkesmässigt. Där utövas PBL som bygger på att man själv tar reda på fakta, men samtidigt arbetar tillsammans i grupp för att lösa problemen. Ponera att det såg ut så i samhället... Alla hade ett egenansvar, men samtidigt ett ansvar för samhället. Känns som en skön mix. Nä, givetvis finns det inget system eller samhälle som fungerar fullt ut där man har en enda inriktning. Det säger sig självt eftersom vi är så olika varandra, men medge i alla fall att det är en skön tanke:)
Allmänt sett tycker jag att det är fler och fler som inte anser sig skyldiga att själva ta reda på fakta. Vi som är föräldrar har tydligen inte heller lika stort ansvar längre. Eller? Hur ofta hör vi inte att det var skolans fel? Eller förskolepersonalens?Det verkar ofta vara någon annans fel. De har ju ansvar för våra barn den tid de är där,  men vi har ansvar dygnet runt från den sekund de föds tills de blir arton. I praktiken blir det oftast ännu längre än så...
För att återgå till frågan kring ansvar och "gratis" spel så tycker jag inte längre att vi har riktigt rätt att bli förvånade. Det har hänt så många gånger nu att jag har svårt att tro att det undgått någon.  Det finns sätt att kontrollera det på och framförallt ska vi prata med våra barn. De är oftast mer medvetna och kloka än vi tror.
Ta mer egenansvar och hjälp varandra så kanske vi inte blir indragna i fler lurendrägerier:)

Må väl vänner!

Mia

Käraste bröder, systrar och vänner!

Borde det inte vara den enklaste sak i världen att vara sig själv med nära och kära? Att acceptera varandra precis så som vi är. Tyvärr är det inte alltid så. Det har varit mycket turbolens runt omkring min familj det senaste året, eller snarare i ett och ett halvt år, och jag funderar mycket på varför just familjerelationer är de svåraste. Jag tror att en del av sanningen är att det är just familjen som kan såra mest av alla. Vi har en bild av hur det ska vara i en familj men när den inte stämmer blir det i sig en liten besvikelse. I en fungerande familj ska man väl kunna lita på varandra och känna att man hör hemma där. Jag är inte längre hemma i min familj och vet inte riktigt hur jag ska tackla det. När världen rasar runt omkring, så som den gjorde för mig förra året, är det familjen som borde stå bakom och knuffa mig frammåt och uppåt igen. Så var det också. Men samtidigt var det familjen som faktiskt slog undan benen på mig. Mina föräldrar som borde ha varit den största tryggheten när det stormade i mitt liv var snarare en del av anledningen. Jag hoppas innerligt att mina barn aldrig behöver känna på det viset för det är ett svek som visade sig vara svårare än jag trodde att komma över. Vi har kommit en liten bit på väg nu men ännu vågar jag inte lita på relationen, vilket gör att jag inte är avslappnad och mig själv när vi ses. Alltså är jag inte "hemma". Nu när det äntligen har lugnat ner sig lite börjar det om igen. Det handlar inte alls om mig den här gången så jag skulle bara kunna ställa mig utanför och titta på, men självklart påverkas jag också. Hur vi än vänder och vrider på allting, och kanske hävdar motsatsen, så påverkas vi av allt som händer i våra familjer. Det är inte bara att stänga av... Däremot har jag bestämt mig för att jag inte kan påverka den här gången. Jag kan bara lyssna, hoppas och hålla tummarna.

Jag är så glad att jag nu har en egen liten familj som jag är med och bygger upp tillsammans med min man och mina barn. Grundstommen är kärlek, trygghet och ärlighet. Det är åtminstone vad jag hoppas och tror att de får med sig ut i livet. Livet är inte rosenskimrande i min egen familj hela tiden, för det är inte det det handlar om. Den familj som aldrig har meningsskiljaktigheter har antingen mycket som lurar under ytan eller personer som inte har egna viljor och starka personligheter. Självklart bråkar vi, men vi vet precis var vi har varandra och att vi kan lita på varandras stöd i alla lägen. Det, mina vänner, är en stark och underbar familj. Precis som en familj ska vara enligt mig.

Må väl mina vänner och min kära familj!

Stjärnor, nötkreatur och vänner!

Igår kväll satt vi och pratade om allt möjligt och omöjligt. Det roliga är när man halkar in på sidospår som man sen inte har en aning om hur man kom dit:) Av någon anledning diskuterarde vi just nötekreatur och frågan om varför det heter just så kom upp. Vi hade ingen aning, alltså tog vi reda på det och passade även på att förkovra oss i ämnet. Nu har vi uppfriskat minnet på vad som är skillnaden på en tjur och en oxe, vad en stut är och en massa andra kul information:) Japp! Vi är stadsmänniskor...
Sökningarna kring oxar gjorde att vi landade på stjärntecknet Oxen, vilket i sig förde oss in på en annan bana. Ni ser, det är kul att följa trådarna ibland:) Nåja, stjärntecken är inte min grej och jag hävdar bestämt att våra personligheter och egenskaper inte påverkas av när vi föds utan snarare av en massa andra faktorer. Trots det började vi läsa om våra tecken och de egenskaper vi sägs ha pga av dem. Hör och häpna! Jag måste ju säga att det var förvånansvärt mycket som stämde. Hur ska jag nu tolka det då? Jag tror ju inte på det, men... Kan det ligga något i det i alla fall? Det lär vi väl aldrig få reda på. Det stämde bra på de flesta  vi läste om, men inte på min make. Ha! Tänkte jag då, visste väl att det var humbug. Han är Skytt, men ligger ganska nära gränsen till Stenbocken. Det visade sig att han var precis mitt emellan dessa två och min förvirring ökade igen. Ja ja, det var en kul diskussion åtminstone och jag måste nog tyvärr erkänna att jag nu har övergått från astrologisk ateist till nyfiken stjärnskådare:)
Vi har haft besök några dagar av en kär vän, vilket fått mig att fundera lite på just vänskap. Vad är det som gör att vi bara "klickar" med vissa människor? Om man har ett stort intresse gemensamt med någon så underlättar det så klart, men det är ju långt ifrån någon garanti att man kan umgås för det. Man kan lika gärna bli väldigt god vän med någon som man kanske inte delar intresse med. Jag tänker att det handlar mycket om vilka värderingar man har i livet och hur man ser på andra människor. Vissa människor korsar ens väg på de mest förunderliga sätt och kan sätta djupa spår i en på väldigt kort tid. Det tycker jag är spännande för just de personerna har man alltid med sig på något sätt. Min väninna som var här i veckan är ett sånt exempel. Vi träffades av en slump på en kurs 1998 och sen dess har vi hållt kontakten. Det är i sig inte så speciellt, men däremot ses och hörs vi av väldigt sällan. Trots det är hon en av mina nämaste vänner och allt känns som vanligt även om det gått ett år sen vi sågs senast. Jag är lyckligt lottad som har flera vänninor som satt djupa spår i mig och som alltid finns hos mig var jag än är och hur jag än mår. Utan er skulle jag inte vara jag!
Må väl alla goda vänner, stjärnor och nötkreatur! :)

Ensamhet

Ensamhet är ett märkligt ord egentligen eftersom det kan vara två ytterligheter i ett och samma uttryck. Jag reflekterade över det igår. De stora barnen är hos sin pappa denna helgen och Micke tog med sig lilleman in till Lund för lite far-och son-mys. Alltså var jag ensam hemma ett par timmar och de kändes som en enorm lyx. Ja, men tänk er själva... Med tre barn som är i helt olika åldrar och som dessutom har olika behov blir det inte mycket ensamtid. Framförallt inte ensamtid i hemmet.
Men den andra ytterligheten då? Jo, det gäller ju så klart den ensamhet som inte är självvald. Lika lyxig som ensamheten är, lika tung kan den också vara. Man måste inte vara utan ett socialt liv och utslängd i mörkret för att vara väldigt ensam. Nä, jag tycker att handlar om hur man upplever sin ensamhet. Imorgon åker Micke till Karlskrona igen. Hans semester är slut för den här gången och då är han borta måndag till torsdag. Ensamt? Japp:( Nu tänker någon att jag har ju barnen! Det har jag ju så klart, men det är just det som är så konstigt med just ensamheten. Jag kände mig inte ensam igår när ingen annan var hemma, men imorgon när Micke har åkt vet jag att jag är ensam även om jag har mina barn hos mig.
Jag hade en gång en kär vän som jag tror kände sig ensam trots att hon hade väldigt många vänner runt sig. Det var nog bara hon själv som inte förstod hur många som stod bakom henne. Lika många förstod inte heller hur ensam och sorgsen hon faktiskt kände sig. Än idag har jag svårt att förstå vad vi kunde ha gjort annorlunda för henne. Förmodligen ingenting. Det är just det som ibland skrämmer mig. Att just ensamhet är så svår att rå på när den inte längre är önskad.
Medan jag sitter och skriver har jag en sovande bebis i famnen och ensamheten känns just nu väldigt avlägsen.Visst har väl ensamheten många egenskaper?

Må väl vänner!