Dagen började ganska lugnt eftersom jag fick lite sovmorgon och kunde morna mig alldeles i min egen takt, men ack så fort lugnet kan dra bort ibland. Plötsligt hördes ett skri från nedervåningen och min dotter hade verkligen panik i rösten när hon skrek: KOM!!! Jag kastar mig givetvis ur sängen och ner för trappan. Då visade det sig att lillen hade trillat ner från soffan (på en mjuk matta som tur är...) och dottern blev förstås väldigt rädd. Barnen hämtade sig efter bara en liten minut, men jag hälsade på en dörrkarm med min lilltå på vägen ner till kalabaliken. Ja, så där liten vet jag ju inte om den är längre. Den har dock väldigt vackra färgskiftningar och jag gillar ju färg. Gärna mycket färg i starka och klara nyanser, men det är klart... det hade varit roligare att välja själv vilken färg tårna ska ha. Jag menar så att de matchar kläderna;)
Det är ju ändå världsliga saker som Karlsson säger. Tån kommer läka och om ett tag skrattar vi åt det.
Vi valde att åka till stranden för att koppla av hela familjen, men först skulle det inhandlas ett strandtält för lillens skull. Sagt och gjort och äntligen på stranden, men då visar det sig att tältet inte går att fästa i marken och eftersom vi bor i skåne... ja, då blåser det liksom hela tiden och idag lite alldeles extra. Alltså fick vi packa ner tältet igen och hoppas på att lilleman skulle somna i ligginsaten för där kunde han åtminstone vara i skugga. Tror ni att han tänkte sova? Nää. Nåja efter ett tag orkade han inte kämpa emot längre och somnade:) Då tyckte jag det var lämpligt att vi andra skulle få i oss lite mat och plockade fram de smaskiga smörgåsarna. Vad händer då? Getingarna tycker också att vi har smaskiga smörgåsar. Till saken hör att min man och min äldste son är livrädda för de små stackarna. Ja ja, jag tycker väl inte om dem heller (getingarna alltså...) men försöker övertyga sonen om att ta det lugnt. Han svarar med att få panik och vägrar äta mer om han inte kan stå ute i vattnet och äta. Det är så härligt att koppla av på stranden!
Jag har ju lovat att inte försköna livet i min blogg. Bruten tå och getingpanik till trots hade vi en skön grillkväll med inslag av vattenkrig i trädgården. Men så gick något snett för äldste sonen. Han är högfungerande autist med allt vad det innebär. Vi förstår inte alltid vad som händer när allt plötsligt låser sig för honom. Det tuffa är att han inte heller förstår och då kan det ibland kännas hopplöst. Just ikväll var det extra svårt att hitta nyckeln till honom. Det tog en och en halv timma ninnan vi hade löst problemet tillsammans. Och det ska jag säga er, att se sitt barn vara helt förtvivlad utan att egentligen veta varför, är bland det svåraste som finns. Vi är alla helt slut och mörbultade i själen när en sån dust är över. Inte minst han själv. Mer om detta får vi ta en annan dag för nu ska jag och min stora lilltå natta oss=)
Må väl vänner!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar