Ensamhet

Ensamhet är ett märkligt ord egentligen eftersom det kan vara två ytterligheter i ett och samma uttryck. Jag reflekterade över det igår. De stora barnen är hos sin pappa denna helgen och Micke tog med sig lilleman in till Lund för lite far-och son-mys. Alltså var jag ensam hemma ett par timmar och de kändes som en enorm lyx. Ja, men tänk er själva... Med tre barn som är i helt olika åldrar och som dessutom har olika behov blir det inte mycket ensamtid. Framförallt inte ensamtid i hemmet.
Men den andra ytterligheten då? Jo, det gäller ju så klart den ensamhet som inte är självvald. Lika lyxig som ensamheten är, lika tung kan den också vara. Man måste inte vara utan ett socialt liv och utslängd i mörkret för att vara väldigt ensam. Nä, jag tycker att handlar om hur man upplever sin ensamhet. Imorgon åker Micke till Karlskrona igen. Hans semester är slut för den här gången och då är han borta måndag till torsdag. Ensamt? Japp:( Nu tänker någon att jag har ju barnen! Det har jag ju så klart, men det är just det som är så konstigt med just ensamheten. Jag kände mig inte ensam igår när ingen annan var hemma, men imorgon när Micke har åkt vet jag att jag är ensam även om jag har mina barn hos mig.
Jag hade en gång en kär vän som jag tror kände sig ensam trots att hon hade väldigt många vänner runt sig. Det var nog bara hon själv som inte förstod hur många som stod bakom henne. Lika många förstod inte heller hur ensam och sorgsen hon faktiskt kände sig. Än idag har jag svårt att förstå vad vi kunde ha gjort annorlunda för henne. Förmodligen ingenting. Det är just det som ibland skrämmer mig. Att just ensamhet är så svår att rå på när den inte längre är önskad.
Medan jag sitter och skriver har jag en sovande bebis i famnen och ensamheten känns just nu väldigt avlägsen.Visst har väl ensamheten många egenskaper?

Må väl vänner!