Borde det inte vara den enklaste sak i världen att vara sig själv med nära och kära? Att acceptera varandra precis så som vi är. Tyvärr är det inte alltid så. Det har varit mycket turbolens runt omkring min familj det senaste året, eller snarare i ett och ett halvt år, och jag funderar mycket på varför just familjerelationer är de svåraste. Jag tror att en del av sanningen är att det är just familjen som kan såra mest av alla. Vi har en bild av hur det ska vara i en familj men när den inte stämmer blir det i sig en liten besvikelse. I en fungerande familj ska man väl kunna lita på varandra och känna att man hör hemma där. Jag är inte längre hemma i min familj och vet inte riktigt hur jag ska tackla det. När världen rasar runt omkring, så som den gjorde för mig förra året, är det familjen som borde stå bakom och knuffa mig frammåt och uppåt igen. Så var det också. Men samtidigt var det familjen som faktiskt slog undan benen på mig. Mina föräldrar som borde ha varit den största tryggheten när det stormade i mitt liv var snarare en del av anledningen. Jag hoppas innerligt att mina barn aldrig behöver känna på det viset för det är ett svek som visade sig vara svårare än jag trodde att komma över. Vi har kommit en liten bit på väg nu men ännu vågar jag inte lita på relationen, vilket gör att jag inte är avslappnad och mig själv när vi ses. Alltså är jag inte "hemma". Nu när det äntligen har lugnat ner sig lite börjar det om igen. Det handlar inte alls om mig den här gången så jag skulle bara kunna ställa mig utanför och titta på, men självklart påverkas jag också. Hur vi än vänder och vrider på allting, och kanske hävdar motsatsen, så påverkas vi av allt som händer i våra familjer. Det är inte bara att stänga av... Däremot har jag bestämt mig för att jag inte kan påverka den här gången. Jag kan bara lyssna, hoppas och hålla tummarna.
Jag är så glad att jag nu har en egen liten familj som jag är med och bygger upp tillsammans med min man och mina barn. Grundstommen är kärlek, trygghet och ärlighet. Det är åtminstone vad jag hoppas och tror att de får med sig ut i livet. Livet är inte rosenskimrande i min egen familj hela tiden, för det är inte det det handlar om. Den familj som aldrig har meningsskiljaktigheter har antingen mycket som lurar under ytan eller personer som inte har egna viljor och starka personligheter. Självklart bråkar vi, men vi vet precis var vi har varandra och att vi kan lita på varandras stöd i alla lägen. Det, mina vänner, är en stark och underbar familj. Precis som en familj ska vara enligt mig.
Må väl mina vänner och min kära familj!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar